Jag tror att det är de som inte syns som gör mest ont. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag känner att jag måste få ur mig mina tankar, så det får bli här, i min värld. Vissa sår läker aldrig riktigt helt, jag har börjat förstå det nu, men man kan lära sig leva med det. Man måste. Jag märker dock ett återkommande fenomen varje år i skolstartstider, och jag märkte det särskilt igår när jag och mamma skulle gå till skogen för att plocka bär, och gick förbi min gamla skola. Jag tänkte inte på det förrän efteråt, men bara av att gå förbi där satte samma känsla i kroppen som jag hade i mellanstadiet när jag gick där. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den, men en obehagskänsla, att man vet att något obehagligt väntar en. Jag minns så väl en artikel jag läste om Tobias som är med i Lets Dance, och en av hans plågoandar hade kommit fram till honom i vuxen ålder och bett om en autograf, känslan han beskrev då, jag förstår precis vad han menade. Det spelar ingen roll hur lång tid som går, vissa saker försvinner aldrig. Det spelar ingen roll på vilken sida om staketet man står. Det är ändå aldrig roligt att träffa på de människor som en gång gjort en illa. Men man kan leva med det.
Det här inlägget får bli som det blir, jag ville bara få ur mig lite känslor.
Men tänk på en sak gott folk, behandla folk i din omgivning bra, så behandlar de dig bra tillbaka, vill DU ge en annan människa ärr för livet??? eller vänd det såhär, vill DU ha ärr för livet av någon annan?
Don't judge by its cover, bara för att en persons liv är bra i vuxen åder så betyder inte det att personen alltid haft det så.
Du er jettefin :-)
SvaraRadera